Min historia

Sommaren 2006 var jag med om en tågolycka i Varberg. Jag var 17 år och blev överkörd av ett godståg och förlorade båda mina ben och en arm. Det här är berättelsen om olyckan, min väg tillbaka och mina nya mål i livet som elitsimmare och människa.

Olyckan
Tre poliser kommer till platsen och hittar mig liggandes utmed spåret. Jag har förlorat båda benen och vänster arm. Jag hade vid tillfället förlorat mycket blod då båda benen och vänster arm amputerats.

Ambulansen kommer till platsen och konstaterar att jag mirakulöst har överlevt olyckan. När jag kommer in till Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg har jag egentligen för lite blod för vad man ska kunna ha. Men mitt hjärta är så vältränat tack vare simningen så det orkar fortsätta pumpa, trots att jag har för lite blod.

Jag vaknar sedan upp cirka tio dagar efter olyckan och det första jag hör är att mina föräldrar säger att jag varit med om en fruktansvärd tågolycka, sen somnar jag om igen på grund av allt morfin.  Ungefär en månad efter olyckan börjar det bli klart för mig vad jag har varit med om och hur mycket det är jag har förlorat. Vid detta tillfället var det väldigt jobbigt och jag visste inte alls hur jag skulle kunna gå vidare i livet. Jag hade varit en vältränad 17 åring som klarade allt och helt plötsligt klarade jag ingenting.  Min familj betydde mycket vid detta tillfället som så många andra gånger, de stöttade mig för att orka genom dagen.

 

Vägen tillbaka och förebilden
När jag ligger i sjukhussängen får jag se en dokumentärfilm om en kille ifrån Kalifornien i USA. Han heter Cameron Clapp och har runt 3-4 år före min olycka, varit med om en identisk olycka i Kalifornien, där han också blev överkörd av ett tåg och förlorade båda benen och sin höger arm. I den här filmen visar Cameron hur han går, springer, kör bil (som vanligt) och hur han åker skidor med sina proteser. Filmen är oerhört inspirerande för mig och tävlingsmänniskan vaknar till direkt och säger: kan han, så kan du. Jag har fått en förebild och jag ser nu en väg tillbaka till livet.

 

 

 

 

Mot nya mål med simningen

Ett halvt år efter olyckan provade jag simma lite igen. Jag kände då att jag behövde träning för hela kroppen och som en före detta simmare, föll tankarna genast på simträning.

Jag visste även direkt hur jag skulle röra mig och dra vattnet för att ta mig framåt på snabbast möjliga sätt. Jag började även få tillbaka lusten att träna och tävla i simning, så det dröjde inte länge innan jag började träna regelbundet och även tävla inom handikappsimning. Redan på en av mina första tävlingar slog jag ett svenskt rekord och kom därigenom med i landslaget i simning.

 

 

 

Målet  - Paralympics i Peking 2008.

Ett år efter olyckan satte jag upp målet att kvalificera mig till Paralympics i Peking 2008. För att kvala in till de olympiska spelen krävdes en plats bland de tio bästa i världen, vilket på så kort tid var en näst intill omöjlighet att uppnå. Men med mycket träning, många tävlingar och vilja av stål lyckades jag i sista stund uppnå de resultat som krävdes och därmed uppnå mitt högt uppsatta mål  - Paralympics i Peking 2008!

Jag lyckades kämpa mig in på två fjärdeplatser och en sjätteplats, jag slog även svenska rekord i allt. Trots att jag precis missat medalj så kändes det bra. Jag hade kommit till Paralympics som nykomling som inte skulle ha någon chans i topp striderna. Men jag lämnade Paralympics som topp fyra i världen och ett namn för framtiden.

 

 

 

Uppmärksamheten

Efter Paralympics fick jag utmärkelsen Svensk Hjälte inom kategorin kämpe. Jag fick utmärkelsen med motiveringen:
”Christoffer Lindhe är en Svensk Hjälte för att han, trots en extremt svår olycka, har kämpat sig tillbaka till livet – och till två fjärdeplatser i Para­olympics i somras. Han är beviset för att man aldrig ska ge upp.”


”Det är en fullständigt otrolig prestation. Christoffer förtjänar verkligen att bli en Svensk Hjälte.”
Björn Ulvaeus, jurymedlem

”Vi valde Christoffer för att han är en så bra förebild. Han har visat att man utifrån den hemskaste situation kan komma igen och få ett fullvärdigt och spännande liv.”
Carin Götblad, jurymedlem

Jag fick senare även ta emot Sportspegelns Pris på Idrotts galan 2009. Även där med motiveringen att jag har på väldigt kort tid kämpat mig tillbaka till min idrott och på mycket kort tid tagit mig till världseliten.


 

 

 

Framtiden 

Nu satsar jag emot Paralympics i London 2012 och denna gången är siktet inställt på medalj. Jag tränar numera i Halmstad, där jag även studerar tredje året till Utvecklingsingenjör.

Jag har nu även startat en fond som har som ambition att stötta barn och ungdomar på deras väg tillbaka efter sjukdom eller olycka som hastigt förändrat förutsättningar i livet. Jag kallar fonden Christoffers Hjälte, läs mer om fonden och dess mål här på hemsidan.